FI / SV / EN

Stjärnsamlingen

Finska litteratursällskapets (grundat 1831) Stjärnsamling hade från och med 1800-talet en avgörande betydelse för uppbyggnaden av den finska identiteten, det finska språket och den finska litteraturen. Huvuddelen av Stjärnsamlingen består av kalevaladiktning och annat folkminnesmaterial som har samlats in av lärda som inspirerats av nationalitetsidén och romantiken.

Stjärnsamlingen inkluderar Finlands äldsta folkminneshandskrifter och förvaras i Finska litteratursällskapets arkiv. Materialet består av kalevaladiktning och omfattar även andra traditionsarter, till exempel ordstäv, gåtor och de första finska sagosamlingarna. Samlingen består av material från 107 insamlare och innehåller totalt nästan 25 000 sidor. Handskrifterna har bundits till 285 band. Materialet i samlingen är huvudsakligen från en period som sträcker sig från 1700-talet till 1880-talet. Den äldsta handskriften är kvädet om biskop Henriks bane.

Finska litteratursällskapet har publicerat materialet i Stjärnsamlingen i bl.a. Finlands nationalepos Kalevala (1835, 1849), Kalevalas systersamling Kanteletar (1840), som innehåller lyriska sånger, samt Suomen Kansan Vanhat Runot (1908–1948, 1995), som är en samlingspublikation över kalevaladiktningen.

Den mest kända bland insamlarna av Stjärnsamlingen är Elias Lönnrot, redaktör för Kalevala och Kanteletar och utvecklare av det finska skriftspråket. Till de insamlare som föregick Lönnrot hör till exempel Zacharias Topelius den äldre, Abraham Poppius, Adolf Ivar Arwidsson, C. A. Gottlund och Reinhold von Becker. Efter Lönnrot sökte tiotals insamlare efter ”kompletteringar” till Kalevala. Till dessa insamlare hörde bl.a. M. A. Castrén, D. E. D. Europaeus, H. A. Reinholm och August Ahlqvist. Traditionssamlingar av mer okända personer, s.k. folkliga författare som Henrik Laitinen, Pietari Mansikka och Antti Puhakka, har också inkluderats i samlingen. Materialet från Stjärnsamlingens slutskede på 1870-talet präglas av att folkminnesinsamlingen blir mer vetenskaplig. Bland insamlarna under perioden kan nämnas Aksel August Borenius (Lähteenkorva), Aksel Berner och Arvid Genetz (Jännes). Utvecklingen av insamlingsverksamheten och forskningen i materialet ledde från och med 1870-talet till att materialmängden ökade kraftigt. Att det gamla materialet fick namnet Stjärnsamlingen anknyter också till detta: Matti Pennanen, som utarbetade den första arkivförteckningen över folkdiktningssamlingen, stötte under arbetet med att göra upp förteckningen 1903 på en enorm mängd material och tvingades överlåta organiseringen av de äldsta samlingarna till dem som kom efter honom. Pennanen märkte ut de oorganiserade samlingarna med en asterisk i sin förteckning: ”De har åtskilts från de övriga med en stjärna * framför avsändarens namn.” Ordet ”stjärna” har senare kommit att betyda den äldsta och mest värdefulla delen av traditionssamlingen.